All fall down..
Tonåringar som går hand i hand. Små ler, flinar och myser. Roterar kring varandra som runt förbjuden frukt. Finnigt bestämda om framtiden. Ingen annan förstår, det är dem som har funnit den stora kärleken. Det lyser lycka. När man har fingrar flätade, fast klistrade och ser djupt i små ögon och lyssnar på depp utan att veta varför. Precis som att man känner på sig att den känslan är på väg. För alltid, så tar det slut. Det ska det göra.
Jag vet hur det känns, hur säker man är. Jag har känt känslan när man står två mot världen. Jag vet också hur det känns när man förstår att det man trodde att man visste var ingenting annat än ett förspel. Men jag uppskattade lyckan i att förstå att det var mycket mer än det där som kallas kärlek.
Mamman, denna mamma som spatserar med barnvagnen. Hon som har allt under kontroll, på schema. Hon som alltid har ett svar på allt och som inte hinner med problem, hon är lycklig nu. Hon har kommit till sin lyckliga del i livet och det är det här man får. Den delen som en mamma ska njuta av, besegra och finna glädje i. Det här är lycka. Hon är fullt upptagen med att vara låtsaslycklig. Med ett leende som snart spricker, springer hon förbi, fokuserad på lycka. Hon är så lycklig att hon inte hinner med att känna att den flåsar henne i nacken. En dag vaknar hon.
Att förlora tid, tid som du inte styr över. Att tro på en lögn du bara ljugit för dig själv. I iver över allt du sett fram emot. Stressad över att missa tåget mot leva livet.
Beundrar gamla människor. Deras rynkor berättar att de levt ett långt liv och bär många erfarenheter.
Jag undrar hur fort de tyckte att livet gick och om de tror att de vart lyckliga? I ett vagt leende så berättar en själ om deras liv vart njutning eller bara tillfredställande. Hur många kan säga att de levt ett liv där de vart medvetna om varje dag och betraktat alla möjligheter till njutning?
Passivt delta i ett liv eller betrakta varje dag som sin egen.
Alla vaknar. Alla får en chans. Där står jag och väntar.
Jag kommer dö fattig..
OKEJ, Botten Anna var kanske inte riktigt vad jag hade hoppats på efter min upplyftare.. uch fy och himmel! Kanske om jag tänker på en sommar äng, en rofyllt hjärta eller undret i att få leva... Nä, allt hopp är borta med Anna.
Jag vet att jag låter bitter, det är precis vad jag är.. sen kanske man ska hålla tyst om det, men ja kan inte låta bli att häva ur mig. Finns inge vidrigare än att vara på ett ställe man inte vill vara på, känna sig tvingad och hjälplös, beroende av att vara disciplinerad. Jag är inte människa att göra det lilla för pengars skull. Kan inte finna mig att må dåligt i onödan.
INTE ENS FÖR PENGAR..
Tack älskling och mina fina vänner, utan er hade jag inte haft något att se fram emot.
Tur att jag slagit sönder brandlarmet...
-Jag tror inte det..
-En fråga till bara..
Den andra tjejen avbröt...
-Vi kanske får sluta nu.. det kommer väldigt mkt rök ut från din lägenhet!
-Oj,ja jävlar!
-vill du ha en broschyr?
-nä, måste rädda min middag, uppenbarligen så gjorde inte gud det;)
De hade iaf humor så vi sa hejdå med ett leende och jag fick gå in för att se efter vad som brann, nä...jag kunde ju för fan inte se nånting... Röken var överallt...mina katter låg under sängen.. och kastrullen stod stillsamt och öste rök...
Just nu vädras det, irriterad är jag....främst för att jag inte fick prata klart me mina jehovas gäster.. men för att jag måste slänga kastrullen oxå!
Hur som haver... Gud nej, men diskussionen, jätte gärna!=)
Aftonbladets rubrik :
Barnen får rådet att glömma och förlåta
Anders var fyra år när han första gången utsattes för sexuellt övergrepp i Jehovas vittnen.
De pågick i tio år - men ingen reagerade.
När han berättade vad han utsatts för fick han rådet att glömma, förlåta - och söka tröst hos Jehova, Gud.
Denna dag...
Gillar verkligen inte denna chef som vill ha ögonkontakt och höra konstateranden från mig X-tra mkt nu när han vet att jag ogillar honom avsevärt. Men jag står ut...typ.
Ingen höjdare att se att klockan är 2 tim kvar och jag håller på att slockna. En match att hålla sig vaken. Vattnet är slut och jag kan komma på 5-hundra-11 fler anledningar till att detta suger balle.
Men punghår ska vara nyttigt eller?
*Nä, nu vill jag hem, hem till mig och min älskling.
Eko..
"Min sötaste del av hjärtat hälsade på inatt,
Hon mår bra, men hon gråter lika ofta som jag...aldrig.
bara i hemlighet.."
Jag ser henne framför mig i allt jag gör, helt otroligt att det känns som igår. Tanken på allt får mig att vilja kräkas, varje gång det slår mig. Har inte riktigt låtit mig accepera att det hände...blir lika förvånad varje dag att det är en sanning och ett faktum.
Oh boy..
Har fått för mig att jag är understimulerad, inte att jag sitter av tid utan de jag lägger min guldtid på inte ger mig så mycket tillbaka.. dvs. naturkunskap och engelska.. *suck* vore himmlans bra om jag fick den tiden till detta istället.. skriva,skratta,formulering,kritik,layout m.m.. men när? hur? var? ska hinna me allt och alla viktiga moment av livet, som i allra högsta grad inte uppnått godkänt än! Jag måste skaffa mig fler timmar på dygnet och fler pigga timmar jag är vaken på.
Måste jobba...
Montering av dyra tvättmaskiner blir dagens TODO, inget jag är bra på med tanke på den tyngd de har och med tanke på mina "enorma" biceps;)
For U my princess..
För att förstå vad jag menar så gå in på:
http://www.ubetoo.com/ och klicka på Adela...eller
www.myspace.com/adelaonlinee
Princess..
Detta är vi: En enhet..
Vi är många..
Av någon andledning så har något fått mig att både bli arg,förbannad eller ledsen OCH knäpptyst. Det kan kosta mycket innan jag stänger munnen, som säkert många vet. Vi har gått förbi skrikets ilska eller om illa nog är, aldrig kommit till det. Det är den gången tystnaden infinner sig direkt, som om hela världen dog eller att jag helt plötsligt blev både döv och stum. En tystnad som inte störs av varken skräckfilms andning eller katastrofal hyperventilering. Ett par korta minuter av "jaha" och sedan börjar oändligheten, för aldrig går tiden så sakta som när tystnaden kommit. Men det är ingen tid av förvirring (till en början iaf) utan när tystnaden kommit så ser jag allt glasklart, glasklart kan tom. vara en andledning till tystnadens närvaro.
Tystnaden = Total likgiltighet
Men, och detta är ett stort men, denna tystnad jag skriver om är inte den slags tystnad du ger någon för att du inte vill be om ursäkt först eller för att du bara inte bryr dig om att göra dig besväret, detta är ett ofrivillig tystnad som du/jag inte kan bryta. En tillvaro som helt och hållet bara består av de gyllene orden eller den slutliga handlingen som fick allt att tystna.
Det var länge sedan nu, men analytiker som jag är, så kommer ändrade slutsatser eller nya teser lite då och då till mig som brev på posten. Men jag kan tänka på den ibland, känslan av beslutsamhet och total tomhet.
Forts följer.
En katastrofal kramp i lendryggen har kommit till mig så jag ska prismärka lite sladdar och trycka ut kvitton så får vi se om jag lyckas glömma bort den, annars så fortsätter väl dagen som den började.
Ett avsnitt ur: "I en annan del av kungenskurva"
Inget socker,inget kaffe.. vad är det för liv vi lever?
