All fall down..
Tonåringar som går hand i hand. Små ler, flinar och myser. Roterar kring varandra som runt förbjuden frukt. Finnigt bestämda om framtiden. Ingen annan förstår, det är dem som har funnit den stora kärleken. Det lyser lycka. När man har fingrar flätade, fast klistrade och ser djupt i små ögon och lyssnar på depp utan att veta varför. Precis som att man känner på sig att den känslan är på väg. För alltid, så tar det slut. Det ska det göra.
Jag vet hur det känns, hur säker man är. Jag har känt känslan när man står två mot världen. Jag vet också hur det känns när man förstår att det man trodde att man visste var ingenting annat än ett förspel. Men jag uppskattade lyckan i att förstå att det var mycket mer än det där som kallas kärlek.
Mamman, denna mamma som spatserar med barnvagnen. Hon som har allt under kontroll, på schema. Hon som alltid har ett svar på allt och som inte hinner med problem, hon är lycklig nu. Hon har kommit till sin lyckliga del i livet och det är det här man får. Den delen som en mamma ska njuta av, besegra och finna glädje i. Det här är lycka. Hon är fullt upptagen med att vara låtsaslycklig. Med ett leende som snart spricker, springer hon förbi, fokuserad på lycka. Hon är så lycklig att hon inte hinner med att känna att den flåsar henne i nacken. En dag vaknar hon.
Att förlora tid, tid som du inte styr över. Att tro på en lögn du bara ljugit för dig själv. I iver över allt du sett fram emot. Stressad över att missa tåget mot leva livet.
Beundrar gamla människor. Deras rynkor berättar att de levt ett långt liv och bär många erfarenheter.
Jag undrar hur fort de tyckte att livet gick och om de tror att de vart lyckliga? I ett vagt leende så berättar en själ om deras liv vart njutning eller bara tillfredställande. Hur många kan säga att de levt ett liv där de vart medvetna om varje dag och betraktat alla möjligheter till njutning?
Passivt delta i ett liv eller betrakta varje dag som sin egen.
Alla vaknar. Alla får en chans. Där står jag och väntar.
