TryMe

Dagen igår var ljus, så pass ljus att jag ville ta en lycko bild på min nyvaxade bäver och skicka till alla mina vänner..( gjordes inte).. Jag struttade ett soligt stockholm fram svängandes med mitt nya långa hår..och min lena bäver.. Jag var glad om än trött..

Idag är gårdagen ett minne blott..har sovit i självaste 8 tim och ska som vuxen människa vara pigg efter det, jag är spyfärdig av tröttthet och värmen på jobbet får mig att vilje slå huvet i en plasma eller nått... Jag är fullkommligt aaaaaaaas irriterad på alla som tycker att det är fint med sol och älskar sitt jobb.. Jag vill att det ska bli onsdag och sen helg.. Jag vill få ett godkänt i MA imorn och kunna ta en glad fika me L och M... JAg vill att solen ska lysa på lördag så skrattstock blir en lika rolig dag som förra året!

Men just nu så får jag bara sitta hungrig och irriterad och önska i min stilla sinne att timmarna går fortare än vanligt..

Beundrar gamla människor. Deras rynkor berättar att de levt ett långt liv och bär många erfarenheter.
Jag undrar hur fort de tyckte att livet gick och om de tror att de vart lyckliga? I ett vagt leende så berättar en själ om deras liv vart njutning eller bara tillfredställande. Hur många kan säga att de levt ett liv där de vart medvetna om varje dag och betraktat alla möjligheter till njutning?

Passivt delta i ett liv eller betrakta varje dag som sin egen?

Alla vaknar. Alla får en chans. Där står jag och väntar.


/ ljuset i tunneln..

Kalla mig bitter, eller neggo...mig kvittar det.. jag är sån, alltid varit. Jag ser saker pessimistiskt för att bli positivt överraskad om överraskad alls..  Jag gillar inte människor föränn jag gillar dem. Ser inte alla som goda, snälla innerst inne eller har små hopp om förändringar på en vuxen människa. Dem är oftast redan formade och ändrar sig endast med en stark insats ifrån sig själva..det sker aldrig underverk. 

Jag gillar mina människor, inte människor.

Min hela pessimistiska ådra växer sig starkare och pulserar hårdare, mina ständigt uteblivna överraskningar bekräftar det konstiga väsen människan är och jag kan inte hjälpa att bli irriterad och bitter..  Att jag aldrig slutar att förvånas.. Den mänsliga varelsen har inga gränser och växer i sitt ego som något givit dem. Tar sig friheter och inkräktar på integriteten. Blundar för sina brister och fel dem gjort i tron om att någon ska förlåta och glömma per automatik. 

En värld full av intelligenta djur och jag...*dröm*

De familjära integritetsbrotten jag får uppleva i min närvaro är för mig helt sjuka och oacceptabla.. men som vanligt när man blir frustrerad och vill vända upp och ner på små inskränkta människor och deras förvridna livssyn så får man inte det.. För jag finns inte hos dem, jag går under identitet "okänd".. men visst ska dem få finnas i min närvaro, vem är jag? Är jag någon som ska få välja? Nej, jag är den som bara ska acceptera, titta och vara tyst (min starka sida).. Se på hur elaka handlingar får min människa att må sämre än förtjänat.. inte bara det..min människa måste ochså förklara sitt ogillande till något så uppenbart för en människa utan sociala förmågor och med en intelligens som inte är värd en krona till ett spädbarn.. 


Hur högt får man skrika...?