sys
Jag är min systers syster. Så heter det. Jag är en äldre version av henne. En billig kopia av min mamma. Vi är släkt. Av kött och blod är vi förenade, eller något. Oavsett hurvida vi egentligen borde ha några band eller inte, så finns dem där. Systerbanden, dem som kändes så avlägsna i tonåren. Dem vi inte ens har med de närmsta och äldsta vänner. Det måste vara psykologiskt.
Min kära sys, som nästan ständigt befinner sig i oväder och ändå alltid klarar sig, klarar sig igen. Hon är makalös. Oron hon kan åstakomma mig är gigantisk. Den gör mig vansinnig och frustrerad till tusen. Jag kan skrika mig till sömns och slå mig blodig. Men hon klara sig ändå. Och jag oroar mig lika mycket nästa gång ialla fall. Ständigt.
Kanske så borde jag tycka att hon är vuxen, lika vuxen som jag var för två år sedan. Men hon är inte jag. Jag är inte hon. Det finns inga likheter. Två olika individer, med systerband, knutna hårt till varandra.
Ett evigt ansvar av att vara först. Den äldre. Klok. Jag är klok. Och äldre. Finns inget som kan bota oron till ett syskon. Ingen värre mardöm än när dem finns med.
Den största skräcken i livet är att vara ett syskon.
Ständig oro.
En bror jag ej kan nämna. Den oron är för stor.
Fan va fint skrivet!! Jag blev helt rörd. Puss
Konstigt att man känner så som äldre syskon oftast när det uppenbarligen får så många att må dåligt :/
sv: Jag menade att man som storasyster/storebror känner ett starkt behov av att beskydda/ta hand om sina /sitt småsyskon, men det får en att må dligt samtidigt.
