en liten stund vid datorn
Det har gapat tomt här.. jag har befunnit mig i jobb koma. De små dagarna jag vart ledig från bygget har jag sovit eller försökt socialiser, eller studerat för den delen. Först sjukan och sen jobbmaraton.
Idag har iaf jag, min yster och lilleplutt försökt tagit något slags syskon kort. Min kära ägodel stod som fotograf och retuschen ska göras av Orri. Lejt och klart! Det finnns en tanke med dett. (hemlis)
Solen försvann och jag har en orange hårbotten, så det blev svart vitt. Jag kunde ju inte låta bli att pilla själv så här kommer några av resultaten.
ja, jag ska skriva en bok..
Det var en ruggig sjukdom det där, värsta sortens influensa. Visste inte innan om jag hade haft det förut, det är väl egentligen bara en riktigt illa förskylning? Nu vet jag att det här var första gången. Har alltid tänkt i mitt stilla sinne att lugnhinneinflamation skulle klå en influensa MEN så var inte fallet. Det är fruktansvärt på olika sätt, kan inte säga att jag skulle föredra det ena före det andra. Som med andra hemska saker finns det alltid ett scenario som kan klå det värsta, i sverige så heter det ju " Det var tur i oturen, kunde ha vart mycket värre"
Finns inte adjektiv nog att förklara hur jag mått och det har av den anledningen även vart svårt att få andra förstå hur illa det egentligen har vart.
Den dagen som jag (tack o lov) upppsökte hjälp var värst. Kunde inte föreställa mig att kroppen var så känslig inför temperaturväxlingar (feber). Sen säger läkaren att jag uppfyller alla symtom för svinis. Jaha..
1 timme på britsen, lite piller och 4 recept senare så var jag hemma. Sen rörde jag mig inte många centimeter den dagen/kvällen.
Jag vet att jag inte ska hålla på att tjata, men jag måste bara få säga till någon (internetuniversum) hur JÄVLA jobbigt det var. Har så svårt att tro att folk fattar det automatiskt, det gör ju aldrig folk annars.
DET VAR AAAAAAAAAS JOBBIGT.
Det gjorde ont när hjärtat slog, en medvetenhet vid varje andetag gjorde att jag på en sekunds brist i förstånd trodde att det skulle vara det sista. Ganska scary tanke när man ligger ensam i en soffa och 2 meter känns som 20.
Förstår inte varför ingen överlevar instinkt tar över,( Jag vet ju att jag inte ska dö!?) adrenalin börjar pumpa som vid andra faror i livet. Kan psyket verkligen inte ta hand om sådana tankar efter fysisk smärta?
Ligger man verkligen och känner livet rinna ur en när man dör? (nej, jag liknar inte min senaste sjukdom vid nästan dö) Tänker man, Nu blir det sista andetaget, sen orkar jag inge mer? Det svaret lär jag aldrig få, men jag kommer nog bli den första att skriva en bok i livet efter detta och diktera till något medium. Ni ska minsann få veta hur det känns att dö och vad som egentligen händer när vi dör och kommer ingen bok så händer uppenbarligen inte ett jävla skit. Finns en himmel lovar jag berätta det, så de stackars troende vet om det är värt att få knäskav för.
Penna och papper i kistan - Check!
Min ägodel kom btw hem och visat att hon fixat min Favvo låt till mig som ringsignal, tackar! Men så blev hon sur och ville ha tillbaka den när jag sa att det är en av de bestämda låtarna för min begravning?! Jag gillar den låten.. Den får man att känna ro och bli lite tårig med en frihetskänsla och ett litet lyckorus. Är det inte så en egen vald låt ska få en att känna på sin egen begravning?
Nu ska jag sova, kanske blir det lite flyt imorn med plugget som (förståligt) hamnat åt sidan senaste veckan.
Berget är högt och jag är rätt kort.
Finns inte adjektiv nog att förklara hur jag mått och det har av den anledningen även vart svårt att få andra förstå hur illa det egentligen har vart.
Den dagen som jag (tack o lov) upppsökte hjälp var värst. Kunde inte föreställa mig att kroppen var så känslig inför temperaturväxlingar (feber). Sen säger läkaren att jag uppfyller alla symtom för svinis. Jaha..
1 timme på britsen, lite piller och 4 recept senare så var jag hemma. Sen rörde jag mig inte många centimeter den dagen/kvällen.
Jag vet att jag inte ska hålla på att tjata, men jag måste bara få säga till någon (internetuniversum) hur JÄVLA jobbigt det var. Har så svårt att tro att folk fattar det automatiskt, det gör ju aldrig folk annars.
DET VAR AAAAAAAAAS JOBBIGT.
Det gjorde ont när hjärtat slog, en medvetenhet vid varje andetag gjorde att jag på en sekunds brist i förstånd trodde att det skulle vara det sista. Ganska scary tanke när man ligger ensam i en soffa och 2 meter känns som 20.
Förstår inte varför ingen överlevar instinkt tar över,( Jag vet ju att jag inte ska dö!?) adrenalin börjar pumpa som vid andra faror i livet. Kan psyket verkligen inte ta hand om sådana tankar efter fysisk smärta?
Ligger man verkligen och känner livet rinna ur en när man dör? (nej, jag liknar inte min senaste sjukdom vid nästan dö) Tänker man, Nu blir det sista andetaget, sen orkar jag inge mer? Det svaret lär jag aldrig få, men jag kommer nog bli den första att skriva en bok i livet efter detta och diktera till något medium. Ni ska minsann få veta hur det känns att dö och vad som egentligen händer när vi dör och kommer ingen bok så händer uppenbarligen inte ett jävla skit. Finns en himmel lovar jag berätta det, så de stackars troende vet om det är värt att få knäskav för.
Penna och papper i kistan - Check!
Min ägodel kom btw hem och visat att hon fixat min Favvo låt till mig som ringsignal, tackar! Men så blev hon sur och ville ha tillbaka den när jag sa att det är en av de bestämda låtarna för min begravning?! Jag gillar den låten.. Den får man att känna ro och bli lite tårig med en frihetskänsla och ett litet lyckorus. Är det inte så en egen vald låt ska få en att känna på sin egen begravning?
Nu ska jag sova, kanske blir det lite flyt imorn med plugget som (förståligt) hamnat åt sidan senaste veckan.
Berget är högt och jag är rätt kort.
